Japp, så sa han. Gud. Herren. Killen med härligheten. Han sa så och plötsligt badade världen i guds ljus. Gud tyckte om ljuset, ansåg det som gott och skiljde därför ljuset från mörkret. Så vad fan menar jag med att skriva om det här? Jo, för trots att skapelsen ägde rum för en jäkla massa år sen, och sen dess har gått från att vara något som ens far pratade om i sina anekdoter från ungdomens syndfria dagar till att vara något som de ”lärda”, ”utbildade” och ”personer med ett kreativt tänkande på en daggmasks nivå” säger att bara är nonsens, så är den i allra högsta grad aktuell. För vad är Gud, egentligen? Grabben är en ingenjör, så är det bara. Hade han tagit sina första stapplande steg på 90-talet hade han inte sagt ”Varde ljus”. Nej fan, han hade blivit en ledstjärna inne i IT-bubblan. Så är då hans modell en bra modell, är herr Än (haha, den var väl bra?) en jävligt slug projektledare? Vi går tillbaka. Rewind ftw. ”Varde ljus”. Vafan menar han. Ljus, hmm. Då ser man. Det man ser. Aaah, han vill helt enkelt dela upp skiten i två delar, en som användaren ser och en som användaren inte ser. Ja, det låter ju bra. Jävligt bra faktiskt. Vad hände sen? Ah, himlen ja. Men inte bara himlen. Hav och land. Kontinenter. Japp, strukturer. Den synliga delen måste struktureras, med tydliga murar. Då har man det, en bra struktur. Och sen vill Gud ha grönska. Innehåll helt enkelt. Hyfsat statiska grejer och det är klart, visst fan ska man ha det. Lite snygga färger, knappar och annat fluff. Ja, han webbdesignade helt enkelt. Sen kom djuren, eller för att fortsätta in i vår nya värld, delarna av sidan som verkligen gör något. Dynamik, roliga applets och senaste midi-spåret från Blink 182. Där har vi det, en fungerande hemsida. Helt fucken underbart, klart som fan han förtjänade en vilodag. Sen var det dags för åttonde dagen, människans intåg. Japp, en sida ser ju bra ut där den är, men det blir roligare med användare. Så han släppte in lite användare som fick leka med sidan. Inte göra så mycket, utan mest vara där och njuta av den perfekta miljön han skapat. Och så var det när jag var grabb, webben var bra. Det fanns mängder med sidor med vettigt innehåll, synddreglande bilder och man kunde maila. Allt var bra. Sen hände det. Jag vet inte exakt vad som hände, hur skiten började, men i moseboken var det en kvinnas fel så jag antar att det var så. Hon gled fram till trädet, bet i äpplet och snabbare än en tonårsutlösning raserades världen och web2.0 rev upp ett sår i den gudomliga ringmuskeln.
Vafan? Plötsligt fick varenda person med en dator, eller tillgång till ett bibliotek, för sig att bara för att det är lätt att göra sin röst hörd så måste man skrika. Användarens medverkan på webben hade ju varit ett centralt begrepp innan, en live webcamshow var ju inget vidare om man inte fick chatta in lite idéer, men det här blev ju bara löjligt. Bloggar, forum och satans aftonbladet spred sig likt klamydia på en språkresa, och, ja, det är väl kul att folk kan skriva vad de känner eller debattera aktualiteter. Men det är folk det. Webben befolkas av ADHD-drägg med ett sjuklig behov av bli uppmärksammad. Kanske är de söndermobbade och inte vågar ta ton i vanliga världen, eller så vågar de bara inte visa sina sanna tankar där, men det behöver ju inte bli såhär extremt. Gå in på ett forum och de flesta inlägg kommer sakna substans och vara av arten ”n00b”, ”troll” eller någon pseudosöt akronym för att skratta tills man tappar sitt arsle. Gå in på en blogg och du får läsa om Per-Yngves tragiska jävla liv som grönsaksodlare i Halland.
Så vad fan är lösningen? Du kan ju läsa bibeln baklänges naken i en ring av ljus, badandes i blod och du kommer ändå inte hitta något. Sure, man kan leka guds herde och valla en skocka med elitister till ett eget utrymme där web2.0 ska glänsa som aldrig förr. Man kan kalla det web3D(på åttitalet skulle alla filmer heta så, så det fortsätter vi med) och i grunden är det samma grej, fast utan all skit. Kan ju göra det i smyg, likt schindler. Ah, det hade varit mäktigt. Eller så gör man det lätta, man tar en plats i ledet. Man följer med strömmen. Håller munnen stängd när man kräks, och sväljer. För trots att en snara runt halsen kanske är enda medicinen mot denna hopplöshet, så kanske man kan stoppa undan dessa tankar ett tag. Okej om det innebär tårfyllda nätter i en bur av ångest, men vafan. Det kan det vara värt. Dags att runka upp könet och bli en konstnär. Måla webben med egna idéer och skita i att pöbeln helt oförstående kommer använda det fel och skylta med sin totala avsaknad av medmänsklighet. Jaförfan, startup är den nya festivalen. Veckor av undermålig kost och hygien i ett litet utrymme med en person man inte bara älskar, som man även tycker om att vara nära. Aaah, så får det fan bli. Idéen är inte viktig, det handlar trots allt bara om att förlänga stubintråden.